Hej pointervänner!

Nu tänkte jag bidra med lite material till hemsidan, och hoppas att fler kan följa mitt goda exempel!

Varför jag skaffade pointer? Mitt hundintresse har alltid funnits, jag har haft hundar och då jämthundar runt mig sedan jag föddes. När jag var i 6-7 årsåldern så arbetade min pappa tillsammans med den för oss inte helt okände Leif Berglund. Leif hade de finaste hundar jag hade sett någon gång. Jag lekte mycket hund med mina kompisar och jag skulle alltid vara engelsk setter och heta Major. Jag hade bestämt mig för att en setter skulle jag ha. Men så blev det så att åren gick och en granne jag hade en tid ville att vi skulle ta över en vorstehertik, som var 5 år, och det gjorde vi. Moria var en härlig personlighet och hon lärde mig mycket om jakt, både bra och mindre bra saker..

Sen fanns de ju andra i min omgivning, en viss farbror John-Eric, som höll på med jakt och for land och rike runt på jaktprov och det där väcktes min nyfikenhet. När jag gick på jaktprov och såg hans framgångar innan jag hade en egen hund så bestämde jag mig att en sådan där pointer vill jag ha. När John-Eric en dag frågade om jag ville ha hans parningsvalp i Skåne så blev jag överlycklig. Jag hade aldrig valt en valp och aldrig varit uppe i pointervalpar tidigare så jag undrade "hur ska dom se ut då, vilken ska jag ta??" "Ja, sa John-Eric, ta den som kommer fram till dig, verkar trevlig, orädd och har mycket lösskinn på på huvudet, dom brukar få fin skalle.." Jaha, okej tänkte jag och for ner. Axelas E´Cera blev både utställningschampion och jaktchampion, så sen den dagen har jag inte haft någon anledning att byta ras...

Vi hörs och syns! / Marit

Pointer var en lyckad slump!

Jag var på årsmötet och där diskuterades de nya rassidorna och jag tänkte att jag som "nybörjare" kunde komma med min erfarenhet av pointer och varför jag är glad att jag valde just den rasen.

Att det blev just pointer var en slump. Jag hade precis bestämt mig för att skaffa hund och höll på som bäst på att fundera på vilken ras jag skulle ha. Jag bodde då i sthlm och en väninnas väninna (Eva Perman) var nere för att para en tik. Jag körde henne till hanhunden som befann sig på en träningsdag i Sörmland. Jag tyckte att det såg roligt ut och att pointrarna var såååå fina. Eva berättade att hon kände en uppfödare (Kerstin Frändegård) som hade valpar kvar och två dagar senare åkte jag till Östersund och hämtade Rasmus (Östbergets Rebell). Jag åkte hem och köpte de böcker jag kom över och läste om fågelhundsträning och började, ambitiös som jag är, att träna direkt. Efter någon månad hade han lärt sig de flesta kommandon, även med tecken.

Allt gick som smort och vid sju månaders ålder stod han för fasan första gången. Jag ringde Eva hysteriskt och undrade vad jag skulle göra. Så där höll det på var och varannan dag. (Stackars Eva) Jag tog mig till ställen med stadsduvor och tränade uppflog och det tog ett par gånger så satt det. Jag läste vidare i mina böcker och jag satte igång med dirigering, gick över till pipa och allt gick som en dans. Vi startade på provet i bruksvallarna hösten-05 utan att han stått för ripa och det gick inget vidare, men till våren-06 åkte vi upp till Eva och tränade ett par dagar innan provet i Bruksvallarna. Han fattade galoppen och tog en 1:a hp ukl. Det roliga är att jag trodde, eftersom jag inte hade ngn erfarenhet, att det var så lätt det skulle gå. Nu i efterhand förstår jag att jag hade en otrolig tur att få en så extremt lättlärd och samarbetsvillig hund. Att han dessutom är en mycket charmerande personlighet och väldigt lugn inomhus gör det hela ännu lättare.

Rasmus förändrade mitt liv. Jag har nu flyttat till Jämtland för att vara närmare fjället (och min kärlek Trond).

Genom Trond har jag även fått lära känna de andra raserna vilket jag är glad över, men som första hund finns det nog ingen ras som slår pointern.

Ett stort tack till Kerstin och Eva!

Johanna Söderström