…den där Mary!
 Min första stående fågelhund var en pointertik kallad ”Gissa”! ! Det var mååååånga år sedan! Den hämtades nere i Dalarna och skulle förevisas i Sälenfjället! Ännu finns ”doftminnet” kvar från den resan. Givetvis påspätt av några glada pointrar efter det men ändå. Jag är glad mitt ”doftminne” inte slår våra hundars för jag är helt ”nöjd” med det jag då upplevde.
 Lasta en Volvo 245:a med X antal pointrar å stäng så fönster och dörrar! Jag försäkrar att plåten i en gammal hederlig Volvo 245 tålde riktiga ”gasattacker”! Att bo och andas i Skutskär är nog en blek kopia av vad vi upplevde lärandes vad ett gäng pointrar kan åstadkomma! Med pointrar handlar det ju bara om tre saker nämligen äta, skita och jaga! Å du … glöm inte ventilationen!
 Jag lockades in i pointerfördärvet av hedersmännen Lennart K och John-Erik som då blivit mina förebilder och jag har haft förmånen tack vare det äga några bra pointrar. Trots att hjärnan på en pointer är stor som en tändsticksask modell Solstickan så har pointern ffa ”funktionen” som sitt adelsmärke! En pointer i sitt intensiva stånd är en fröjd att beskåda!
 Att så det ”amerikanska” arvet även med pointern legat och ligger mig varmt om hjärtat kan jag tacka Eva P och hennes välmenta tjurighet för, liksom då givetvis och inte minst pointertiken Jenny Speed Queen! Hon kom som en virvelvind och genom slumpens skördar från USA till Sverige men vilken slumpens skörd det blivit! Hon var ett ”stående skämt” med våra mått mätt men bevisade även hon att ”funktion” går före utseende! Sådan husse sådan hund (obs! självironi!)!
 Annars var det ju återigen slumpen som gjorde att jaktmaskinen och halv-amerikanen Siri kom till mig via transport från Norge och mha Leif-Olav! Han tyckte inte pointer var något att ha så han köpte självsvåldligt en ES-valp till mig. Å tur var ju det för hon visade mig snabbt var hon och ”skåpet skulle stå!”. Hon svepte över fjället i en fart jag aldrig tidigare upplevt och så stod hon där med sin fina ”twelve o`clock tail”! Funktion slog åter exteriör! Piss på ögat hos husse!
 Att så även hon var en avelstik utöver det vanliga förstod jag senare när ”avkommeprövningen” visade sig så bara glädjas, tacka och ta emot! Bara en sådan enkel sak som höra när den norska domaren beskriver Tuva på Fjällpokalen med orden ”hon går som en symaskin den!” Snacka om att det värmde ett nybörjarhjärta och gav mersmak ! För visst söker vi ”bekräftelse” av oss själva och våra hundar!
 Annars var det nog mest min hat-kärlek jag tänkte skriva några rader om! Du vet kärleken när vädret fjället, hundarna och ripkullarna är på sitt bästa och de osande svordomarna när regnet öser ner, hundarna inte ”vill” och fjället ter sig tomt! Detta sedan också då personifierat av … den där Mary!
 Det sägs ju så mycket vackert på begravningar som man aldrig får höra så kanske bäst säga något i detta fall redan medan vederbörande lever så att hon/den får höra … eller hur Proud Mary! För även om hon nog börjar bli Sveriges kanske mest utslagna hund (eller hur Ronny, Leif, Niklas m.fl) så kan jag inte låta bli att åtminstone ibland charmeras av hennes prestationer! Å det var väl tusan om vi inte ska ”ha dagen” och få till det till sist! Det är ju ”bara” det där med ”sitt” som ska till!
 Å att det nu börjar bli en del söndertuggade visselpipor kan inte hjälpas när vi så kommer till Proud Mary och hennes relation till Rörvattnet och Lill-Juthatten!  På hennes första start där i Ukl så hade hon hela den dagen en flåsande, blåsande och svettig husse i släptåg. Domare R kunde bara leende hålla med om att hon den dagen x 3 gjort sig förtjänt av såväl ris som ros ggr 3! Mest ris dock tyvärr! Att sedan husse därefter borde heta ”Ohlsmyrens Tichonov – dvs himmel eller helvete” kanske inte är helt o-förtjänt. Samma Lill-Juthatt fick så nu senast i Ökl uppleva henne bli utslagen redan i första släpp (utan egen förskyllan givetvis!) för att så som x-tra hund även bli utslagen i sitt andra släpp där domaren JMC glömde sätta henne, tror jag (sorry Kerstin!)
 Nåja, vi strävar vidare och hoppas att den kommande filmen på Facebook ska heta  ”… den där Mary och revanchen vid Lill-Juthatten”! För visst tusan är det lite för tidigt att ge upp ännu!
 Till sist apropå begravningar så är jag nog pga ovanstående säker på att när Ohlsmyrens Ohlsson så gått till de sälla jaktmarkerna så kommer följande replikskifte utspela sig:
-          Har du hört att Ohlsson kilat vidare?
-          Vilken j-kla Ohlsson?
-          Ja du vet han med den där Mary!
-          Jasså han!! J
Mvh Ohlsmyrens Ohlsson

Marjas första fågelhund

Året var 2011 och jag befann mig på sjukhus i Reno, USA efter att ha kraschat på
en friåkningstävling i Kirkwood. Med brutet bäcken, revben och ryggkotor och
hemska smärtor trots stora mängder morfin, fick jag hjälp av sjukhuspersonal
med allt, från toalettbesök till att pimpa min rullstol. En dag kom en psykolog in
på mitt rum och sa, du kommer inte kunna åka skidor på ett tag, vad ska du
fokusera på så länge? Innan jag hann smälta faktumet att skidåkningen var på
upphällningen, som var mitt liv och leverbröd, sa jag; Jag ska lära mig flugfiska
och skaffa mig en fågelhund!

Sagt och gjort, det vara bara att välja hundras och mitt val föll på en Gordon
setter. Jag fick massor med hjälp att hitta en kull där uppfödaren var beredd att
sälja till en nybörjare. När det blev från en kull som var född samma dag som
kraschen kändes det förutbestämt. Det naturliga namnet till min valp hade varit
Pelvis, men istället blev det en Pajo.
Jag plockade upp valpen dagen efter jag kom ut från sjukhuset, 10 veckor efter
olyckan. Jag satt fortfarande i rullstol och bodde hos mina föräldrar eftersom jag
var helt beroende av hjälp. Om det inte vore för min lilla valp och Mamma som
stöttade mitt val att skaffa jakthund, hade jag aldrig tagit mig upp ur sängen på
morgonen på grund av alla smärtor. Valpen fick mig inte bara att gå upp på
morgonen utan även att gåträna, för han var ju tvungen att gå på kissrundor och
var så bedårande. Pajo blev min bästa rehabkompis. Ju mer behov han hade att
röra på sig, desto starkare blev jag. När jag hade ont eller var ledsen kröp han,
och gör än idag, tröstande nära intill mig. Annars ligger han helst själv i en lugn
vrå.

Alla de misstag som alla säger att man inte ska göra med sin första hund har jag
gjort. Han var ca.9 månader när han drev något skällande i skogen i 45 minuter.
Jag hade knappt släppt mina kryckor och min fågelhund sökte minsann ut längre
än våra lika unga älghundar. Året efter släppte jag honom både på vinterfjäll och
höstfjäll och så fort han kände riplukt drog han på, sprang upp och förföljde
riporna skallandes över fjället, ibland så långt bort som 1.7km enl. GPS. Han har
drivit harar, rådjur och haft gångstånd på älg. Där stod jag snopet med min
hagelbrakare när älgen lugnt lufsade förbi på 15 meter.

Pajo har blivit min ständiga följeslagare. Förutom att vara en av de mest beresta
hundar jag känner, då jag bor några månader i Alperna varje år, så följer han med
på allt, skoter, afterski och ölapporterar, randonéeturer. Efter massvis med hjälp
och tips från olika människor så åkte jag ner till Långtora för att få hjälp av Sören
Mulvad Johansen för att åtminstone få honom att stå och kanske få honom att
sluta jaga klövvilt. Hösten då Pajo var 2.5 år stod han för första gången på fjället
och jag fick fälla min första ripa för honom. Då kom tårarna.
Pajo är fortfarande min bästa rehabkompis som följer mig i vått och torrt. Från
att ha jagat allt oavsett djur så är han nu en gårdshund som alltid är lös, men
alltid är på när det är fågeljakt. I höstas trodde jag att jag skulle förlora honom,
men i sista stund hittade veterinärerna ett vandrande ax som opererades bort.
Jag är så otroligt tacksam, för han är guld värd. Idag är han en finfin jakthund
som tar meriter ungefär varannan gång han kommer till jaktprovsstart och jag
kan gå. Bara en sådan sak!

Marja Persson

Jag skickar vidare stafettpinnen till Roland Ohlsson.

Rödskinn
Året var 1993 jag hade fått sug på att skaffa hund och valet stod mellan dobberman, smålandsstövare eller irländsksetter.
Det blev den sistnämnda. Avelsrådet Eva Björklund tipsade mig om att det fanns en uppfödare strax utanför Luleå som hade en kull på gång. Impulsen att ringa avelsrådet hade ställt mig i den situationen att jag inom kort hade köpt en hund av bästa märke av kennel Nordfjällets, Kristina Forsmark. Hunden hette Rödskinn II och blev min allra bästa vän.
Han hjälpte mig i vardagen såsom att dra ut en bit toapapper åt mig när jag gjorde mina behov och jag lärde honom att hoppa upp och sätta sig på min rygg. Jag roade mig även med att lära honom hoppa sicksack över staket. Att lära honom apport var inte så svårt det kunde han av bara farten. Som tur var så lärde hunden mig mer än vad jag kom att lära honom under de år vi fick tillsammans.
Rödskinn var en stark och klok hund på alla sätt. Det som gjorde att vi kom att få så mycket kul ihop och även gjorde att jag lärde känna andra människor var att vi i första steget lärde oss att älska ripjakten till fjälls. Med en uppfödare som sporrade mig att även försöka oss på att gå jaktprov gjorde att vi även kom till start på några jaktprov. 

I Niklas fall fortsatte storyn med SM vinster och nu snast som vinnare av Fjällpoklaen med den egenuppfödda 
Norrlands Guidens Mammut (se bild)
Niklas sänder stafettpinnen vidare till Marja Persson

 

Nisse med sambo, dotter &  hundar
Nisse med sambo, dotter & hundar

Min första engelska setter hette Bill.
En trävaruagent i Malmö som var bekant med min bror skickade Bill på tåget upp till Sveg och vi 
fick den mot att vi betalade frakten. Bill var mager och eländig och hans päls var full av tovor. 
Ägaren kunde inte ha den hemma så Bill hade fått stå på en höskulle hos en bonde i ett års tid. Min 
bror kunde inte ha hund p.g.a. allergiska barn så jag fick ta hand om Bill.

Varken jag eller min bror visste något om ripjakt med stående hund, vår jakt var älgjakt, men vi 
hade ripjaktmarker. Min kusin Bosse ägde ett hagelgevär så hösten 1968 gav vi oss iväg upp till 
Digervålen. Bill jagade utmärkt, fann fågel och tog stånd som den erfarne fågelhund han var. 
Riporna lättade och Bosse sköt bom, inte en gång utan hela hösten. 1969 köpte jag också 
hagelgevär och vi tränade på skeetbanan. Så när hösten kom lyckades vi vinga en ripa som landade 
i en enbuske ca 300 m bort. Bill sprang fram till den döda ripan, nosade på den och kom sedan in 
bakom mina ben. Apportera fick vi göra själv. Nästa gång han tog stånd så lämnade han fåglarna 
och kom in bakom mig. Efter detta fick vi aldrig mer komma i närheten av honom på ståndet och 
det slutade med att så fort han hittade fågel sprang han ner till bilen. Han blev omöjlig att jaga 
med. Alltmedan vi bommade gick det bra att fortsätta jakten men lukten av död fågel innebar 
tydligen någon bestraffning. Att jaga med Bill var inte tänkbart längre så jag skänkte bort honom 
till en lastbilschaufför. Här fick han åka med som ressällskap i en lastbil som körde sågade trävaror 
över hela Sverige. Jag träffade Bill flera gånger och det gladde mig att se att han hade det väldigt 
bra i lastbilshytten.

Bill hade lärt mig hur trevlig ripjakt kunde vara så jag for till närmaste uppfödare i Malung, och 
köpte mig en engelsksettervalp som fick heta Bill 2. Jag fick lära mig av uppfödaren att man skulle 
dressera hunden stenhårt på ”ligg” så man kunde få hejd på den när fåglarna flög, resten skulle Bill 
2 lära sig själv. Och det gjorde han. Han blev en utmärkt jakthund med all den dressyr som 
behövdes för att klara en 1:a i Ökl, vilket han aldrig fick eftersom jag inte visste vad jaktprov var för 
något. En utmärkt jakthund för mig om han inte hade haft ett så uselt temperament. Mina barn 
hade kompisar hemma på gården och en dag högg Bill 2 en liten flicka och därmed var jag tvungen 
att avliva honom. Vid fem års ålder hade alla i den kullen avlivats p.g.a. temperamentet. 

Jag hade vid händelsen också en 2 år gammal gordonsetter som jag skänkte till den bitna flickan 
som tröst. Hon blev mycket fäst vid den hunden och jag fick låna den varje höst för att jaga med.
Vid en promenad ute på Sveg en sommardag träffade jag Hans-Erik Brännström som tyckte jag 
skulle starta på jaktprov i Storlien. Jag kontaktade Sven Lenes men han ansåg att jag som nybörjare 
borde komma till Storlien som åskådare och lära mig hur det hela gick till. Så gjorde jag och där 
stötte jag ihop med Hilding Jonsson från Trollhättan samt Kerstin Frändegård.

Av Hilding köpte jag ”Moje”, 9 månader gammal. Han hade stått i en hundgård i Lilla Edet i 9 
månader utan dressyr och obetydligt med mänsklig kontakt. Moje var en outslitlig jakthund och 
oerhört hård så jag klarade inte av honom. Hilding hjälpte mig till kontakt med Sten Johansson på 
Orust som kom att lära mig många knep hur man dresserar hårda hundar. Efter dressyr av mig och 
Moje på Fulufjället for Moje och jag på jaktprov i södra Sverige och Norge tillsammans med 
Hilding. Här plockade Moje både 1:or och 2:or i Ukl. Jag blev såld på jaktprov och Moje blev 
jaktchampion. I utställningsringen fick han en 2:a av Anders Cederström om jag lovade att aldrig 
ställa ut Moje mera.

Av Ölands-Nisse köpte jag 1977 en valp som hette Capone. Han vann SM i Kiruna men blev bara 
SEUCH. Capone är den absolut klokaste jakthund jag ägt.
Efter Moje och Capone hamnade jag i ett vakuum, men jag hade sett några fantastiskt goda 
unghundar ur en kull och hjälpte till att dressera två av dem, Filip och Frisco. Uppfödaren försökte 
göra om parningen flera gånger men hanhunden hade blivit för gammal. Jag försökte få någon med 
lämplig tik att avla på Filip då jag ansåg och fortfarande anser att han är den vassaste engelska 
setter som jag har sett i hela norra Europa. Jag misslyckades så jag var tvungen att köpa en tikvalp 
för första gången. Gina av Hans-Erik. Hon blev 2:a på fjällpokalen och sedan parade jag henne med 
Filip. Här fick jag Pino som blev SEJCHUCH. Min sambo Monica vann flera Skl i Norge och Sverige 
med Pino bl.a. Pointerklubbens och Setterklubbens båda med Cacit. Att avla på Filip var för oss ett 
riktigt lyckokast.

I en av Pinos parningar fick vi Marco som då var sonson till Filip. Nu sökte vi efter en tik för att 
kunna para med Marco. Vi köpte Falcsagans Chabli som var sondotter till Viltungla Filip. Chabli 
vann SM och året efter 2:a i SM på fjäll. Hon blev 2:a med ck på fält och totalt tredubbellt 
jaktchampion. Chabli är vår mest vinstrika hund på jaktprov.
I första parningen med Marco fick min dotter Bitte sin Kill Bill och i andra parningen Monica sin 
Miller. I tredje använde vi Myrhedens Granat. Här fick jag min sista hund, Rico. Rico är i dag 
dubbelchampion, meriter huvudsakligen tagna i Skåne då gubben har blivit gammal i benen och 
inte längre klarar av fjällproven. Rico är idag 5 år och kommer att hålla de jaktdagar som jag har 
kvar. Jag har här fått en ”snäll” hund som jag är särskilt glad för då mina ben inte längre bär mig i 
jakten på sådana galningar som jag har haft förut.

När jag stötte på Viltungla Filip och fick förmånen att dressera och jaga med honom insåg jag att en 
bättre engelsk setter än honom finns inte. Allt avelsarbete jag gjort är med honom i åtanke och jag 
är nöjd med vad jag fått.
Jaktproven ledde mig till att bli domare för Röros JFF och jag har gjort ungefär 150 domardagar. Jag 
har också fått delta i landskamper i Norge, Finland och Sverige samt döma landskamper i Danmark.
Gåvan från vår affärsbekant ledde mig in på en fantastiskt fin hobby, ripjakten och Hans Erik och 
Hilding ledde mig in på en än bättre hobby, jaktproven som gett mig så många goda vänner i flera 
länder genom åren. Även min kärlek Monica träffade jag på jaktprov.

Jag uppmanar en annan ”gammal” härjedaling att bidra med sin historia, Thure Ohlsson!

John Eric och Simson på en av många jaktturer
John Eric och Simson på en av många jaktturer

Tack Lars för att du tänker på mig...!
Min första pointer Sv UCH Jo-Kjells Simson (e. Black Luckys Dry, u. Jämtens Josefina).
Började min jaktliga bana som harjägare. Men min familj var inte så glad i denna jaktform då det ofta innebar att jag var borta från morgon till kväll, så det fick bli fågeljakt istället. Den kan man ju avsluta och fara hem på utsatt tid.
Efter ett besök hos Lennart och Ingegerd Kjellsson 1978 (Jo-Kjells kennel) så åkte jag hem med Simson,
12 veckor gammal.
Han fann sig bra tillrätta i Lugnvik som lekkamrat till yngsta dottern och hela kvarterets ungar. 
Sedan när allvaret började så gjorde vi våra misstag. Men man kan nog säga att Simson lärde mig mer än tvärt om. Han var en fantastisk fågelfinnare men hade inte det stora söket. Vann en segrarklass, var därefter 2:a efter Lennart Kjelsson flertalet gånger.
Övriga hundar att nämna:
Sv DCH Jo-Kjells Saar, vinnare av Fält-SM 1991.
Sv DCH Jo-Kjells Clint, vinnare av Fjäll-SM 1994.
Sv DCH Offerdalens Cliff (Quattro)
, vinnare av ett tiotal segrarklasser med cert. Han var nog den bästa hund jag haft, nästan oslagbar i fjällen.
Sedan har det rullat på med växlande framgång. Intresset för jaktprov har svalnat med tiden, och gubben blir äldre.
En sista chans... Håll utkik efter Langgrubbans Lord Nelson.
 
Jag skickar i min tur stafettpinnen vidare till Nils W Nilsson.
 
John Eric Ericsson, Klövsjö augusti 2015

 

Lars med sina Segrarklasstikar Gullan & Mylta
Lars med sina Segrarklasstikar Gullan & Mylta
SE JCH SE UCH Fjäll-SM vinnnare 1992 Janås Tess
SE JCH SE UCH Fjäll-SM vinnnare 1992 Janås Tess

1979 startade mitt fågelhundsliv med en egen hund. Jag hade tidigare varit med kompisar och 
jagat några gånger, efter det kände jag att jag ville prova med en egen hund.
Valet föll på irländsk setter och jag tror att jag gick mycket på utseendet. Efter mycket 
annonsläsande så hamnade jag i Timmernabben, lite norr om Kalmar, där bodde Fritz och 
Mona-Lisa Ahlqvist på den tiden innan dom flyttade till Öland. Utbudet på irländska settrar med 
jaktliga meriter växte inte på träd på 70 och 80-talet. Ängledals kennel hette Fritz och Mona-
Lisas uppfödning. Dom hade en tik som hette Janås Estelle som var parad med Nimbus. Efter 
samtal med Fritz fick jag löfte om att få ta en tikvalp. På grund av det långa avståndet så blev 
första påseendet vid 8 veckors ålder, alltså vid leverans.

Det blev en strapatsrik resa på 200 mil nonstop med krånglande generator på gammal Audin, 
men som tur var så var det i midsommartid så det gick att köra natt utan lyse, förutom vid möte 
då man fick slå på halvljuset en liten stund. Jag kom hem med en tik som skulle heta Ängledals 
Anisette som vi kallade Sita. Kan nämnas att ”Sita” var ur samma kull som Elin Wittusens Aida 
som blev stam tiken i US- kenneln så småningom. Man kan väl lugnt påstå att hon lyckades 
något bättre med sin valp. Jag fick aldrig Sita att fungera jaktligt, ståndinstinkten fattades + 
oerfaren jägare.                       
Senare har Elin berättat att hon lärde Aida att stå för fågel, men med tiden så blev rasen allt 
mer jaktduglig.

Men skam den som ger sig, -86 var det dags att skaffa ny valp, Sita blev hastigt sjuk och måste 
avlivas. Visste att Sven Paradis hade en kull efter sin nya IRL. Import Moanroad Sapphire och 
Janås Ida. Jag var sent ute, valparna var 12 v. men jag hade tur, det fanns en tikvalp kvar som 
jag blev lovad. Det blev Janås Tess. Nu hade jag bestämt mig för att göra ett seriöst försök att få 
till en bra jakthund. Så när det blev höst for jag med några kompisar till Messlingen på kurs. Det 
var Jon-Artur Renhuvud och Ture Olsson som var instruktörer. Tess var bara 4 mån. så hon fick 
vara hemma, det var ju ändå jag som hade mest att lära. Jag kände mig väldigt ambitiös som åkt 
på kurs utan hund. Peppad av att se många bra hundar på fjället och många goda råd så 
började hemläxan.

Det visade sig att jag hade dragit en vinstlott. Tess visade tidigt att hon hade många goda 
kvalitéer. Hon stod tidigt för fågel och blev en viltfinnare av rang. Vi hade många fina stunder på 
fjället. Höjdpunkten var på Dundret -92 när Tess vann Fjäll-SM. Dessförinnan blev hon första 
IRL-setter att uppnå titeln Svensk Jaktchampion -90, hon var också utställningschampion.
Tess parades med Tures Lisands Purdey, det blev en väldigt lyckad kull, 3 st. placerade sig i Fjäll-
Pokalen -91, och dessa blev senare segrarklass hundar med Mörvikens Mirax som den lysande 
stjärnan. 1990 tog jag kennelnamnet Mörvikens från den fastighet i Åre där jag är uppväxt.

Tyvärr så dök det upp lite oväntade bekymmer med uppfödningen, dvärgväxten kom i Tess 2:a 
kull. Så helt plötsligt så var den linjen inget att bygga vidare på. 
Sen har det rullat på med ett antal hundar som har passerat, kan nämna några 
segrarklasshundar: Mörvikens Mocka, Fagermoas A´Tora, Heggelifjellets Gullan och Mylta.
På senare år har även Pointern kommit in i mitt liv genom Marit och det är alltid en tävling när 
vi är ute på fjället, sporrande. Men så länge som man håller jämna steg med pointrarna så har 
jag inte känt att jag har någon anledning att byta ras. Jag minns så väl en kommentar som jag 
fick av några storjägare på sent 80-tal som var i färd med att kliva i en helikopter på Åre strand, 
för några dagars herrskapsjakt. ”Går det att jaga med dom där” I dag vet vi svaret.

Lars Hellström
Mörvikens Kennel

Jag skickar stafetten vidare till John-Erik Ericsson.
 

En ung & oförstörd Berglund med  den nyinköpta  Mayor
En ung & oförstörd Berglund med den nyinköpta Mayor
Mayor i stånd
Mayor i stånd

Min första hund och tankar om stående fågelhundar.

Djurintresset har funnits hos mig ända sedan slutet av femtiotalet. Morfar hade hästar och 
jakthundar och farfar hade kor och katter. Besökte travet första gången -57 med morfar och på den 
vägen har det fortsatt. Under uppväxten var planen att bli bonde som morfar och farfar men byttes 
ut så småningom mot veterinäryrket (mynnade i skogsutbildning?!).
En hund eller en häst skulle jag ha men av olika orsaker blev det tjugotvå undulater och en papegoja (samtidigt) som var det som förhandlingarna med föräldrarna resulterade i.

1976 var det ändå dags med en hund. Barbro och jag hade träffats något år tidigare och planen var 
att flytta ihop och en hund skulle passa bra hos oss. Barbro hade växt upp med hundar i hemmet och 
förhandlingar om en hund behövdes inte. Den första frågan blev vilken ras skulle vi ha? Fågelhund 
var lämpligast då jag hade tillgång till släktens fjällmark i Duved. Gordonsetter låg bäst till men en 
kurskompis på skolan sa bestämt ifrån (Gordonsettern på den tiden var långt ifrån den eminenta 
fågelhund den är idag) och menade att Engelsksetter var den rätta rasen för oss. (Han var förresten 
engelsk setterägare själv :) ). Vi läste annonserna i jakttidningarna och såg en kull (e. Rikstens Jonnie 
Walker u. FIUCH INTUCH SUCH Blue-Pilie) från Malmberget som hade två hanhundar kvar. Jag ringde 
upp och frågade om dom fanns kvar. Det gjorde dom. Jag meddelade att vi kommer upp. Ulf och 
Micke Lundberg hann inte ställa en enda fråga om oss och jag frågade inte om vi fick köpa en av 
valparna! Vi drog iväg och landade hos bröderna (och blev godkända utan att vi fattade det) som 
erbjöd oss en av de två valparna men vi skulle välja själva. Efter en sömlös natt på hotellet var valet 
klart och Mayor blev jämtlänning.
Bröderna visste inte då att dom skulle få dagliga telesamtal från mig om allt som rörde Mayor och 
hans förberedelser som jakthund. Det mesta gick ut på att aktivera honom fysiskt vilket gjorde mig 
mycket vältränad (ju mer Mayor tränades desto mer krävde han).
Höstarna tillbringades i fjällen så mycket som möjligt. Trettio till femtio dagar per år var en normaldos men fågelkontakterna lyste med sin frånvaro och dom få vi hade levererades ur terrängen snabbare än ögat av Mayor. 
Det tog fyra år innan vi fick möjlighet i terräng där det fanns brukbart med fågel. Det var en solig 
höstdag i mitten av september där jag fick möjlighet att följa med en kollega till hans arrendemark i 
Raukasjö. Han beslutade att jag fick gå ensam med min hund då han måste följa en annan kompis 
som hade svårt med orienteringen. Något desillusionerad gav vi oss iväg, Mayor och jag, med mycket 
låga förväntningar på dagen. När vi gått någon timme och jag konstaterat att dagen artade sig precis 
som vanligt upptäckte jag att Mayor helt plötsligt stod framför mig. Vad var det för fel nu då för det 
här stämde ju inte. Jag gick fram till hunden och fick se marken röra sig framför hunden! Det var en 
kull ripor som sprang framför honom! Nu var goda råd dyra, hur gör jag? Jag måste ju ha koll på 
hunden för han hade ju aldrig respekterat ett ripuppflog men samtidigt hade det ju aldrig fällts en 
ripa för honom. Skickar jag på honom går han efter och jag kommer att missa. Valet blev enkelt, jag 
sköt två ripor på backen. Mayor satte sig bredvid mig!!!!! Sen då? Apport hade jag tränat så att det 
fortfarande är den bästa apportör vi ägt. Ingen tvekan när han fick kommandot men det blev 
problem med två ripor men han löste det genom att ta båda två samtidigt (små kycklingar).
Känslan var obeskrivlig och jag satt minst en halvtimme med hunden innan jag kunde gå vidare –
i femtio meter. Nytt stånd. Kullen lättade och jag fällde en ripa – Mayor satte sig igen i floget. Det var början 
till ett jakthundsliv där det fällts mer fågel för honom ensam än vad det sammanlagt fällts över alla 
våra övriga hundar (ca. 15 st).
Han erövrade också en tvåa i öppen klass vilket var ett av de roligaste 
pris vi fått på våra hundar. (Dessutom blev han far till SEJCH o SEUCH Åshamras Athos)



Därefter har vårt liv med hundarna bjudit på många trevliga stunder med bl.a tio segrarklasshundar, 
en vinst i Fjällpokalen, en tvåa på Fjäll SM och sex segrarklassvinster. Men för oss är det högst några 
få av ovanstående statistikposter som kan mäta sig med vår glädje över Mayors prestationer enligt 
ovanstående beskrivning.

Några reflektioner under vägen hittills (nedanstående är våra tankar och behöver inte vara något facit)
Vad säger då vår erfarenhet efter snart fyrtio år med stående fågelhundar? Vi har praktiserat olika 
modeller och tankar för att forma jakthundar och välja bra avelsdjur. När det gäller aveln så har vi 
idag landat (efter drygt trettio år som uppfödare) i att ta bort så många variabler som möjligt i 
beslutsunderlaget för ett avelsdjur. Det finns inga underdjur eller otroliga fågelhundar utan de flesta 
har de grundförutsättningar som räcker för att skapa dugliga jakt- och provhundar. Det som skiljer är 
hur mycket arbete som krävs för att nå fram och hur mycket tankearbete som behövs för att lösa 
problemen på vägen. Den gemensamma nämnaren är bra mentalitet. Ju bättre mentalitet, desto 
mindre arbete krävs (tilltalande för en lat människa). Ju bättre mentalitet, desto mindre problem att 
lösa vilket innebär att en vanlig jägare bör kunna forma en duglig jakthund av den valp hon/han 
köper utan att det krävs en doktorand i hundpsykologi för att klara av det. 
När det gäller att forma hunden är vi nog flera i dom här sammanhangen som konstaterat att 
hundhållningen är den mest betydelsefulla faktorn för få till en fungerande jakthund. Med en 
rationell, kravställande och konsekvent hundhållning i vardagsumgänget med hunden når man 
väldigt långt. Behandla hunden som en hund och inte som ett människobarn. Det innebär inte något 
otäckt eller brutalt utan att man kommunicerar på ett sätt som ett hunddjur förstår (vilket är det 
naturligaste sättet för hundar att förstå vad människan vill förmedla). Allt kanske inte är på plats men 
grundförutsättningarna är definitivt bra för att lyckas.

Det var lite kort om våra tankar. Om tio år kanske vi har ändrat eller förfinat tankarna men grunderna 
tror vi har landat för gott hos oss.
Åshamras kennel 
Leif Berglund och Barbro Eriksson

Stafettpinnen lämnar vi vidare till Lars Hellström


 

Kerstin och Rizzla på jakt
Kerstin och Rizzla på jakt
Min första pointer Rej
Min första pointer Rej

Min första hund
När jag var barn tjatade jag på mina föräldrar om att få en hund och till slut så föll de
till föga. Pappa var intresserad av jakt och ville då förstås ha en jakthund. Älgjakten 
varade bara tre dagar på den tiden, så älghund var inte aktuellt. Mamma hade som 
barn blivit biten av en stövare och ville inte ha en sådan, så då var det fågeljakten 
som lockade och valet föll på en pointer. Pappa svarade på en annons i Svensk Jakt. 
Det fanns två hanvalpar i Vessigebro, Halland.
Jag glömmer aldrig den dagen jag kom hem från skolan, gick väl i åk 5, och fick läsa ett brev
där det stod om valparna. Vi bestämde oss för den ena valpen som hette Master,
född den 12 oktober 1961. Han kom sedan med tåg till Östersund i mars 1962. 250:-
betalade pappa för honom.

Jag var så lycklig över att äntligen få en hund och kan än idag känna den känslan när 
jag promenerade med honom de första gångerna, vilken lycka!! Vi kallade honom 
Rej. Han blev vid 2-års ålder skickad på jaktdressyr till Jan Lundgren på Öland och 
var en fullfjättrad jakthund när han kom hem. Tyvärr förvaltade vi väl inte det fullt ut, 
det blev nog både eftergångar och knallapporter med tiden, men en härlig jakthund var han.
Vi hade mycket roligt ihop Rej och jag. Förutom att få följa pappa på jakt till 
Storhogna eller Storlien som förstås var höjdpunkterna, drog han gärna pulkan på 
sjön med mig i.
Rej startade aldrig på jaktprov. Jag var för ung och pappa var inte intresserad.
På utställning var vi några gånger och han fick cert som bäst.
1971 var jag i Åre för att hämta min bror i slalombacken. Jag satt i min gamla Saab 
med Rej, då 10 år, i baksätet. Plötsligt knackade det på rutan och där stod en lång 
man som på engelska frågade var jag fått tag på den snygga pointern.
Han visade sig vara från Libanon och var ute efter en pointer. Jag som förstås gärna 
ville ha en valp efter min älskling var inte sen att berätta.
Förstod direkt att det var hunden och inte mig han var ute efter, satt där i bilen med 
luvan på med alla tjusiga skidbrudar utanför. Nåväl, denne man berättade att han hade 
jagat med Tito i Jugoslavien och hade en bekant i SydTyskland som hade en tik!! Lite 
väl våldsamt kanske men det slutade i alla fall med att Rej parade en tik från Falun 
som ägdes av en bekant till denne libanes.

Två valpar skulle till honom, det blev dock inställt i sista stund av olika anledningar 
men jag fick min valp Courinne och det var det viktigaste. Rej blev 16 år.
Courinne startade jag på prov i Storlien 1974 eller om det var 75 , hon fick 3 ökl och jag var så lycklig.
Hon parades 1977 med Jämtens Vifaru och det blev 8 valpar. Jag behöll 
Cornelia(Connie) som så småningom blev Int S SF Uch. Hon hade en kull 1980 med 
NJCh Leistadåsens Jess, det blev tre tikvalpar och jag behöll Dotra. 1983 fick jag 
kennelnamnet Östbergets.
Dotra fick flera premier på jaktprov och fick titeln Int Nord Uch. Hon hade två kullar 
med NUCh Vierkrullens Tarry , E och F kullen . Elli-Hexa blev NJCh NUCh, även 
Elli D Fai blev champion. Vi behöll Fay  från F-kullen och i kullen med  SJCh 
Jämtens Lix  behöll vi Geisha. Fay fick många premier dock ingen 1ökl, det fick 
däremot Geisha som då blev SUCh.
Fay hade två kullar med NJCh NUCh Eraaks Luck, H-kullen där blev Herick SUCh 
samt I-kullen där två fick 1 ökl  på jaktprov, Ifos och vår Ira de fick då titeln SUCh. 
Fay parades också med Red Taps Joker Sam, i den kullen blev Katja såld till Kiruna 
och  2001 stammor till Prippbäckens kennel, Katja blev SUCh. 
Konnie kom till Tromsö och blev NJCh och där stammor till Pellarskogens kennel.
I kullen med SUCh Pointjac hade vi Mitzi hos fodervärd, hon tog 1ökl på skog, 
parades med Mostodalens Oluf och där behöll vi Rizzla.
Geisha parades med SJCh SUCh Jo-KJells Clint, där lyckades SUCh Jizza bäst. Hon 
vann Fjäll SM 1999. 
I Geishas kull med NUCh Vierkrullens Killer blev flera premierade på prov, Lixie 3 
ökl på skogsprov, Largo 1ökl samt Lotus som blev SJCh NJCh och även ”Årets 
Pointer” i Norge 2001 samt NM vinnare på lågland 2003.
Lazy placerade vi hos fodervärd, hon hade en kull med SJCH SUCh Offerdalens Qliff O-kullen.
Geisha hade också en kull med SUCh Björklunds C-2 Virus, där behöll jag Nada som 
är mamma till Quaily som idag är 12 år. Nader var den som lyckades bäst på prov, 
1ökl, 1skl med cert. 
Nada hade en kull med Macgyver där Pralin fick 2 ukl. I kullen med  SJCh SUCh 
Vattvikens Vai har Quaily, Quai samt Quibelle pris på prov. Quaily är mamma till 
U,V och X-kullarna.
Rizzla fick 2 ukl men har inte lyckats i ökl, hon är fullcertad på utställning. Hennes 
bror Rebell fick 1 ukl, 1ökl. 
Rizzla har haft tre kullar, den första med SNUCh NUCh Karacanis Nobel, där fick 
Shani samt Soya 1 ukl på jaktprov, Soya fortstte bra med 1ökl, 1skl samt cert. 
I T-kullen med Int Uch NUCh SUCh Balder behöll vi Tess och hon är mor till Yra 
den yngsta i kenneln. Pappa är Barentsviddas Nansen.
Rizzlas sista kull W-kullen var med Metrinelunds Skipper, där har Wilja samt vår 
Winja tagit pris på jaktprov.
Det känns fantastiskt att jag kunnat fortsätta avla vidare med min första hund som 
stamfar, att det blev pointer hade jag inget med att göra. Är dock väldigt tacksam att 
mina föräldrar kanske främst pappa såg till att det blev en pointer i familjen. Något 
jag och övriga familjemedlemmar aldrig ångrat. Vårt mål med vår pointeravel är att 
få fram friska, sunda jakthundar med god mentalitet och exteriör, de ska se ut som 
pointrar!! Våra hundar har också blivit mycket gamla, de flesta 14-16 år. Har blivit en 
hel del valpar genom åren från C-Y och många härliga duktiga valpköpare som 
verkligen bidragit till de framgångar vi haft. Yra är den 9:e generationen. Jätteroligt 
också att Marie är så intresserad och sedan i vår delägare i kenneln.

Åsgård 8/6 2015
Kerstin Frändegård
Östbergets kennel

Kerstin sänder pennan vidare till Leif Berglund